Nu börjar man så smått få in lite rutiner. Jag sover för tillfället ute på en madrass på vardagsrumsgolvet, dels för att jag ska få lite sömn inför skoldagar, och dels för att jag ska ta Moa när hon vaknar på nätterna utan att störa Jenny och den lilla allt för mycket. När Moa vaknar så gör jag en flaska välling som hon får i soffan framför frukost-tvn (jag vet att man inte ska äta frukost vid dumburken, men just NU så är det en regel vi tummar lite på...). Efter det tar jag på henne kläderna, väcker de andra flickorna i familjen och börjar göra mig redo för skolan. Har jag ingen skola så får Jenny och lillan sova tills de vaknar. Då leker jag och Moa en stund tills jag äter frukost, då äter hon sin andra breakfast med mig. Sen somnar hon igen vid 9-9.30 och sover en timme. Då får man lite egentid - otroligt skönt.

Det här med armen börjar sjunka in mer och mer. Jag kom på mig själv med att längta tills det att hon börjar använda den för att lära sig göra saker, och se hur hon löser problemen! Det ska bli så himla spännande!

Vi har pratat idag om att lämna Umeå för Kusmark någon vecka. Dels för att vi ska lära känna lillan bättre, dels för att få hjälp med Moa så att Jenny får vila så mycket som möjligt. Jag har plugg jag kan göra på distans, så det är kanske en bra lösning. Vi ska prata med morföräldrarna senare idag.

Nu vankas det ugnstekt kyckling med ris och gelé - grymt gott! Hörs snart igen!

/Karl

P.S. Här kommer en bild som visar hur stolt Moa är när hon pussat på sin syster (som visades på bild i förra inlägget)

I förrgår kväll, närmare bestämt klockan 21.51 den sjätte februari, nästan tre veckor för tidigt föddes vårt andra barn. Själva förlossningen tog ungefär fem timmar, vi for in vid halv fem, då var Jenny öppen tre centimeter, och det gick ganska snabbt! Jenny var fantastiskt stark, hon tog ingen som helst bedövning, inte ens lustgas under hela förloppet. Jag blev oerhört imponerad! Själva utdrivningsfasen gick också snabbt, runt tio värkar så var det klart.

Men en sak är annorlunda med lillan. När hon kom ut och barnmorskan lade henne på Jennys mage så utbrast Jenny: "men var är hennes hand?" Jag tittade snabbt efter och såg att det saknades en halv underarm på höger sida. Något hade antagligen blivit fel i celldelningen så att armen inte utvecklades helt. Vi blev båda väldigt chockade och jag tappade helt målföret. Jag sade ingenting på säkert tjugo minuter, och tårarna bara rann. Jag hade ju väntat mig en hel och frisk flicka, och så såg hon inte ut som jag förväntade mig. Jättesorgligt!

Men allt annat är helt i sin ordning, hjärta och lungor låter som de ska, reflexer och syresättningen är helt optimalt. Så det är ju otroligt skönt. Och vidare, vi ska vara glada att hon överhuvudtaget kom ut i livet! Navelsträngen hade dels slagit en stor knut på sig själv, och dels hade hon den runt halsen när hon kom ut och var alldeles blå! Men hon började skrika av sig själv direkt så det hade ingen som helst inverkan på henne.

Men nu så här snart två dygn efter att hon kom till livet så känns allting underbart. Det faktum att hon saknar en hand har börjat sjunka in och det är inte något problem! Hon är bara en helt frisk tjej som inte har helt samma förutsättningar som oss andra. Och vi kommer aldrig på något sätt gömma hennes arm, eller få henne att känna sig annorlunda. För det är hon inte - hon är en unik person som kommer bli så otroligt stark! Vi är världens stoltaste föräldrar och hon valde helt rätt familj att komma till!

Här är hon - vårt nya mirakel!

Moa pussar på henne! Tänk att en ettåring kan vara så snäll!

/K

I tisdags gick proppen, slemproppen alltså. Hade aldrig tidigare hört talas om den innan graviditeten med Moa. Jag som så många andra trodde att förlossningen startade iom att vattnet går men tydligen så finns det även en slempropp.

Enligt några källor på internet fungerar proppen som ett skydd för barnet mot bakterier och annat som annars skulle kunna komma in i livmodern. Däremot så är det inte ett säkert kort på att förlossningen startar när proppen går, till skillnad från när vattnet går. 

För det mesta lossnar den när värkarna börjat, men ibland kommer slemproppen redan två veckor innan barnet föds, men det hör dock till ovanligheterna. Slemproppen kan gå i omgångar där delar kommer ut, och den kan också återbildas.
Att slemproppen går är alltså inte ett tecken på att förlossningen nödvändningtvis kommer starta med en gång, utan snarare att det närmar sig och att du bör vara redo. Varför den lossnar beror helt enkelt på att livmoderhalsen börjat vidga sig.

Så, här står vi nu med en fot i lilla familjelivet och en fot i mellanstora familjelivet, eller landet kaos som jag tänker mig att vi kommer besöka i si så där fyra-fem år framöver.

Nu suktar tydligen efter en banan för hon står och pekar på fruktfatet och säger "naan". Hihi! Vilken liten sötnos, snor och feber till trots!

Kram på er alla!

/Jenny

Moa senior och vår Moa (junior) på 1års-kalas hos "föräldragruppskompisen" Alvin.

Jippi!!! Det närmar sig med stormsteg!

Har inte sett mina fötter på flera månader. Längtar faktiskt efter dom.... Och tänk den dagen då jag utan bekymmer knyter mina egna skor igen...

Bilderna är tagna den 14 januari och den lilla kulan har här passerat gränsen för att vara lagom. Jag kände mig stor, åtminstone större än i slutskedet med Moa.

Men det är ju fortfarande ingenting motför dagens kanonkula......... NU känner jag mig ORDENTLIGT stor! Min gissning är att magen alldeles snart börjar "falla ner" och sen önskar jag mig ett snabbt avslut.

Nu ska jag underhålla en otroligt tjurig och sur liten Moa.

/J   

För en dryg timme sedan åkte Karl med ett stort lass hundleksaker, hundmat och andra hundrelaterade ägodelar hem till Katrin. Dagen då Stella flyttar ifrån oss är här och förbi.... Sorgens men också glädjens dag, på samma gång.

Innan de åkte ställde sig Karl vid vår port och jag platsade Stella vid vår ytterdörr, gav henne sen en påse med godis och sa "bär till husse". Med lätta och väldigt glada steg sprang hon fram till husse och fullgjorde sin uppgift med glans. Sista gången som hon bar något till Karl när det är han som kallas "husse" insåg vi båda två och stora krokodiltårar föll nedför våra kinder.

Älskade Stella! Finns ingen som hon!

Vi får ett barn till men förlorar vår underbara hund och det skär verkligen i hjärtat. Men för hennes skull så var vi tvugna att ta beslutet hur jobbigt det än var/är!

Klarar inte av att skriva mer nu så ett par bilder får duga..

/Jenny

Idag har vi umgåtts med Björn & Erika för första gången på jag vet inte när. Jag och Björn krossade Jenny och Erika i "Med andra ord", med andra ord var vi bäst. Efter den trevliga stunden gick vi hem, Moa somnade i sin säng inom tre minuter, och sen har vi spelat betapet (alfapet på internet) mot varandra några timmar. Jag vann mot Jenny med 3-1. Otroligt roligt att spela!

Imorgon ska jag se på tennisfinalen mellan Fededer och Murray. Mitt tips är 3-1 till Federer efter att Murray vinner tredje set. Men ingen rår på Roggan, inte en chans.

Sov gött!

/K

.... minst 2 veckor kvar nu...

/J

Lovade barnmorskan igår att jag åtminstone ska knipa igen till någon gång kring den 12 februari. Ville egentligen inte gå med på detta men hennes argument var förvånansvärt (?) välformulerade och genomtänkta så jag gav mig ganska snabbt utan nämnvärd strid.... Så om lite drygt 2,5 vecka så väntar jag mig en enorm smärta i mag- och ryggregionerna. Den som väntar på något gott heter det ju, men den som väntar på lite smärta väntar också för länge (hahaha)!

Idag (tisdag) åkte mormora hem efter att ha varit här med oss sen måndag morgon. Mycket har hunnits med i form av städning, tvättning (jobbiga sängkläder och täcken) och en hel del organisering av ett tidigare inte så organiserat kök. Skönt när det händer saker men jobbigt trött blir jag av till synes inget arbete alls.... Men snart är magen borta och jag förväntar mig att energinivåerna i mig åter fylls till bredden men jag är även fullt medveten om att förlorad nattsömn stör mer än man tror. Det ska i vilket fall som helst bli skönt när den här graviditetsfasen i mitt liv är över -och nej, någon sladdis är jag absolut inte inställd på!! Nu får det vara nog!

P.S. Påminn mig om det sistnämda med jämna mellanrum med start om ca ett halvår! D.S.

/Jenny

... och denna otroligt korta uppdateringen är allt jag tänkte komma med ikväll.

Några steg har hon tagit och jag längtar till imorgon för att se hur långt hon tar sig på sina små ben!

Kram och god natt från en trött Avatar-biobesökare!

/J

Äntligen är både pappa Karl och favorithunden Stella hemma igen. Även om det är skönt att vara ifrån Stella ett par dagar så är det ändå så mysigt att ha henne hemma. Hon tillför ett lugn med sitt svarta lurv som både jag och Moa uppskattar och ibland behöver man bara en stunds frånvaro för att komma på det.

Hade även tänkt skriva en rad om saknaden efter Karl men Moa fick just ett utbrott som jag måste ta hand om (Karl är på skolan och Stella fungerar inte riktigt som barnvakt...).Så en annan gång...

/J

Jag och Moa blev igår lämnade av Karl som stack till Skelleftå för lite pluggro och efterlängtad vila. Vi är med andra ord gräsänkor.

Tråkigt? Absolut! Men samtidigt aningens skönt.

Det enda jag behöver göra är att följa Moas dygnsrytm med mat och sömn och sedan göra det jag/vi känner för resten av tiden. Vi har faktiskt fått hur mycket som helst gjort idag. Känner mig stolt och ska resten av dagen unna mig och Moa en massa kvalitetstid med bus och mys.

Stella är på "bootcamp Kat" så jag behöver inte bry mig om att underhålla henne med mat och promenader och det är en lyx utan dess like! Trodde inte hon drog så mycket energi från mig, men uppenbarligen så gör hon det. Konstigt med tanke på att hon inomhus inte gör ett smack utan bara ligger ner i sin bädd... Men det är väl den mentala pressen på promenader som ligger bakom gissar jag.

Nu ska jag krypa ner i vår säng bredvid Moa och snusa henne i nacken tills jag somnar.

/J

Nu har vi varit hemma i Umeå sedan i tisdags, och det är hur skönt som helst! Otroligt mkt snö, underbart att träffa alla vänner igen och inte minst att få klappa om Stella! Hon befann sig hos Björn & Erika när jag hämtade henne, och när jag gick in och satte mig i deras soffa en stund så satt hon på mina fötter och tryckte sig emot mig i tjugo minuter. Gullgumman, hon har nog saknat sin husse.

För övrigt har vi massa nya projekt, Moa ska få eget rum, vi ska städa och dona iordning allting här hemma, vi ska skotta uteplatsen för att få plats med en barnvagn (de får inte stå i trapphuset längre) och vi ska fixa ännu mer trix. Skoj!

Skolan är också igång, jag och Aron har i stort sett gjort klart vår projektplan nu. Skönt. 2500 ord om en tänkt studie. Nu skall bara hemtentan göras klar också, sen är allting klart. så gött! :)

Som avslut ska jag be Björn om ursäkt för att jag smällde honom i huvudet med Wii-kontrollen när vi spelade pingis. Mouhaha!

/Karl

Kl 13.13 imorgon stiger jag och Moa på bussen mot Göteborg för att några timmar senare landa i Umeå - närmare bestämt kl 19.30 om allt går som det ska. Det ska bli jätteskönt att komma hem till Norrland igen, även om vi trivs kanonbra här nere. Och det blir lättare för var dag som går med Moa. Hon är inte jobbig egentligen, hon är ett hemskt fridfullt barn, men jag är van att vi är två som delar på allt jobb. Men nu har jag lärt mig hur det är att vara "själv" med en ettåring (Farmor och Faster hjälper till så gott de kan, men de har annat för sig också) och hur mycket jobb det är.

Men jag kan ärligt säga att jag numer har dubbelt så mycket tålamod som jag hade innan jul, samt att jag är resistent för gråt och skrik. Så bara bra saker kommer deriveras ur den här vistelsen.

Idag har vi varit inne i Uddevalla och ätit pizza med Farfar. Kebab special, med RIKTIG kebabsås på. Så oerhört gött. Ingen Rhode Island / mangosås som man får i Umeå inte, utan riktigt god, fet slibbsås som smakar som det ska! Underbart.

Foton som vanligt:

Mamma satte helt otippat på Welcome to the Jungle med Guns n' roses och vi var inte sena med att digga. Moa hängde med men blev fort less och började faktiskt hålla för öronen, något som medförde skratt och ännu högre volym...

Hon står riktigt bra nu. Vi väntar på att hon ska börja gå, men hon törs inte riktigt. Något steg här och där, sen - BANG! - ner på rompan igen. Fegis. Men hon går när hon är redo, inte mer med det. Sedan ser jag nu att jag måste lära henne att dra upp strumporna.

Vidare måste jag lära henne bordsskick. Men så går det när man prompt skall äta själv..

Godnatt från Bokenäset där snön ligger djup och temperaturen är runt -15. Fortfarande. Helt otroligt.

/K & M

Idag fyller Moa ett år! Stort grattis och tack ska ni ha!

Jag blir inte klok på Moa ibland. Hon brukar sova till 6-7 på morgonen, få lite välling och sen vara uppe till strax efter 10 då hon fått lunch. Då sover hon 1-2 timmar för att sedan vara vaken till 15-16 då hon sover en stund igen, för att sedan gå i säng vid 19-20. Så har det alltid varit, ungefär.

Men nu när vi är här nere så är det helt bakvänt och tokigt. Igår till exempel så vaknade hon strax efter 7 på morgonen. Vi lade oss och sov mellan 10-11.15 och sen så somnade hon inte förrän 21 på kvällen. Vilket borde betyda att hon däckar för att sova natten lång. Men icke då. Farmor sov med henne inatt, och klockan 6 kom hon in till mig ocg bad mig ta över för hon hade inte sovit en blund. Självklart tog jag över med förhoppning om att en flaska varm välling skulle söva henne igen.

Eller hur. Klockan är nu 8 och Moa visar inga som helst tecken på trötthet. Jag däremot, är sjukligt trött och har inte sovit en hel natt sedan jag kom ner hit dagen före julafton. Huvva!

Men det är bara att bita ihop. Jag tror att Moa är inne i nån tillväxtperiod med både tandvärk och växtvärk, och att det är därför hon inte sover som hon ska. För det rycker i kroppen på henne så fort hon somnar, som om hon får muskelryckningar. Stackars liten.

Jag hoppas ni alla får en bra dag! Vi väntar besök av farbror Jens vid 11-snåret och innan dess skall det kikas slalom, matas Moa och kanske tagas en promenad, även om jag tror det är för kallt idag (-18).

Adieu!

/Karl